Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Vad är patent?

september 21, 2009

Ett patent är en rättighet att hindra andra från att nyttja föremålet för patentet under en begränsad tidsperiod. Den som vill nyttja ett patenterat föremål måste skaffa sig tillstånd genom att ingå ett licensavtal med innehavaren av patentet. Patenträtten torde därför kretsa kring tre centrala konflikter: vilka objekt som går att skydda, hur långtgående ett sådant skydd i så fall ska vara och hur licensutgivningen ska fungera.

För att ett patent över huvud taget ska beviljas krävs att föremålet ansökningen gäller är a) en uppfinning, b) är ny och inte uppenbar, c) tillhör den ”patenterbara materien” och d) går att återskapa.

Det första kriteriet kan uppfattas som uppenbart, men tillsammans med det andra kriteriet stramas bedömningen åt något. En uppfinning behöver inte vara patenterbar om den utgör ett steg som vore helt naturligt för en fackman att skapa givet den kunskap som redan finns på området. Om det till exempel finns tre sötningsmedel, A, B och C, och kombinationerna A+C och B+C är vanligt förekommande, uppfylls inte kravet på nyskapande och ouppenbarhet av att skapa den nya sammansättningen A+B (Holland Sweetener Co ./. The Nutra Sweet Co, T 7-254-86).

Det sista kriteriet innebär att ansökningen för patentet måste innehålla en beskrivning av föremålet som är så ingående att föremålet lätt kan återskapas av en fackman inom området. Det är det kriterium som ligger till grund för att patent anses gynna spridning och dissemination av kunskap.

Det tredje kriteriet är lite mer underligt: den patenterbara materien? Vilken skulle det vara? Jag kommer komma tillbaka till det i nästa avsnitt för det kräver sin egen genomgång.

Licenser

Licenser är avtal mellan patentinnehavare och brukare som ger tillstånd till användning av ett patenterat föremål, oftast mot en avgift. Licensen kan gälla all användning av föremålet, eller bara viss användning av föremålet. Om brukaren använder föremålet på ett sätt som inte är tillåtet enligt licensen gör hen sig skyldig till kontraktsbrott och kan stämmas för det vid allmänna domstolar, precis som vid vanliga kontraktsbrott.

Upptäcker en patentinnehavare att någon använder henoms föremål utan att ha licens kan hen ge denne en varning. I vissa fall leder det till att brukaren upphör att använda föremålet helt, men i de flesta fall löses situationen genom att de tecknar ett licensavtal. I vissa fall kräver patentinnehavaren också ersättning för den tid bruket skett utan licens.

Licenser går vanligtvis inte att överlåta. De är avtal mellan två parter, och den part som fått tillstånd att bruka föremålet kan inte välja att den tillståndsgivande parten plötsligt också ska ge tillstånd åt en tredje part att bruka föremålet. Däremot är det säkerligen möjligt för den tillståndsgivande parten att sälja sin rättighet till en ny ägare, som därmed troligtvis blir bunden av licensavtalet med tillståndstagaren.

Intrång och skadestånd

Intrång kallas det att en person använder ett patenterat föremål eller förfarande utan att ha tillstånd av patentinnehavaren. Påföljderna om intrånget uppdagas är oftast skadestånd, men fängelsestraff ingår i straffskalan! I regel har en patentinnehavare dock inget intresse av att fängsla intrångsmakaren utan vill snarare ha stora skadestånd.

I svensk rätt har skadeståndets storlek tidigare bedömts utifrån hur stor ekonomisk skada den intrångsdrabbade parten lidit av intrånget. Sedan 1986 har patentinnehavaren möjlighet att utkräva skadestånd på subjektiva grunder, till exempel för att markera att intrång inte accepteras. Den subjektiva grunden kan dock slå tillbaka på patentinnehavaren: om hen upptäcker ett intrång, och sedan inte väcker talan inom rimlig tid, kan hen nämligen få sitt skadestånd sänkt för att hen inte visat tillräckligt intresse av att stävja intrånget (CODAN ./. Axel Johnson Lab System 1992).

Men även annars har svenska domstolar varit ganska restriktiva i sin bedömning av skadestånden. Så pass restriktiva att det under lång tid diskuterats om de låga skadestånden kanske till och med uppmuntrar till intrång: gör man tillräckligt stor vinst på intrånget blir ju det låga skadeståndet inte någon kännbar förlust. Denna kritiska hållning i doktrinen har lett till att domstolarna gradvis höjt skadestånden sedan 1980-talet.

Intrång kan ibland vara svåra att påvisa. Särskilt om det gäller förfarandepatent. Ett företag som anklagas för att använda ett patenterat förfarande kan nämligen vägra att presentera sitt förfarande i rätten med hänvisning till lagen om företagshemligheter, som ju ger företaget en lagstadgad rätt att hemlighålla sådan information som om den vore offentlig skulle kunna begränsa företagets konkurrenskraft (SKW Trostberg AG ./. Perstorp AB 1986).

Några typer av skydd

Ett patents omfattning bestäms av vilka krav som framförts i ansökningen. Det finns olika typer av krav: produktkrav, förfarandekrav och andra, mindre viktiga typer av krav. Ett produktkrav gäller en specifik produkt. Ett förfarandekrav gäller en metod eller förfarande. Ofta kommer i samband med förfarandekrav också ett produktkrav för det metoden eller förfarandet ämnar framställa.

Det finns också olika typer av skydd: oinskränkt skydd och inskränkt skydd. Det oinskränkta skyddet är normen, och ger patentinnehavaren rätten att stävja all användning av det patenterade föremålet. Det inskränkta skyddet är oftast användningsbundet. Till exempel skulle det kunna vara att man enbart kunde patentera ett läkemedel för en viss typ av användning men inte fr en annan, eller att en aminosyra för framställning av ett på förhand specificerat protein. För kemiska föreningar och biotekniska uppfinningar gäller dock ett oinskränkt skydd.

Rättsprocessen

Den praxis som är nämnd här och som också fortsättningsvis kommer att dyka upp senare i kursen grundar sig främst på allmänna domstolars avgörande, Patentbesvärsrättens avgöranden och EPO:s besvärskammares avgöranden. Det är egentligen lite missvisande eftersom den övervägande majoriteten av alla tvister om immaterialrätter inte avgörs i domstol utan genom förlikning eller skiljedom. Ett näraliggande exempel är IPRED-lagens effekter på upphovsrätt: rättighetsägarna vill ha möjlighet att lösa konflikten utanför domstol i så stor mån som möjligt. Domstolarna är också nöjda med att slippa ägna sig åt tids- och resursödande processer.

En konsekvens av immaterialrätternas avart är också att de domstolar som till slut får i uppdrag att avgöra de intrångsmål som till sist ändå måste tas upp av rättsväsendet är specialiserade på immaterialrätt. Således är det främst Stockholms tingsrätt, som har en avdelning för immaterialrätt, som avgör tvister i första allmänna instans i Sverige. När man diskuterat gemenskapspatent i EU har man fört behovet av en särskild patentdomstol underställd EG-domstolen på tal.

Att tvisterna vanligtvis avgörs utanför domstol kanske man inte ska vara alltför kritisk mot. De flesta avtalsrättsliga spörsmål som uppstår i affärsvärlden avgörs utanför domstol, i skiljedomsförfarande eller genom att parterna kommer överens om en lösning. Det gäller köpavtal, fraktavtal och alla möjliga avtal. Att man däremot helt särskiljer det immaterialrättsliga målet i allmän domstol från de vanliga domstolarna är lite knepigare: visserligen är målen få, svåröverskådliga och säkert besvärliga för den oinsatte juristen och domaren att hantera. Å andra sidan kan en icke-specialiserad jurist och domare kanske i högre utsträckning än den specialiserade säkerställa en sunt förnuft-baserad bedömning av målet. Med specialistkunskaper ökar också, tyvärr, benägenheten till tunnelseende.

Att tvisterna däremot är dyra och tar lång tid kan man berättigat kritisera: det är betydligt svårare för resurssvaga rättighetsinnehavare att bevaka sina rättigheter än för resursstarka. Ett litet eller medelstort företag har varken tid eller råd att vänta och betala för en rättsprocess. Ofta resulterar tvisten i ett licensavtal bara för att man vill undvika tvisten – oavsett vem i tvisten som faktiskt har rätt. Detsamma gäller förstås också för stora företag. Man kan säkert misstänka att en stor del av alla licensavtal som sluts i själva verket bottnar i ovilja att lägga ned tid och pengar på att hävda sin rätt.

Mer läsning och källor

SOU 2006:70, Oinskränkt produktskydd för patent på genteknikområdet

Patent: Allmänna domstolars praxis åren 1983-1991, Olle Westlander och Lennarth Törnroth, Juristförlaget, 1996

Lärobok i immaterialrätt, Marianne Levin, Nordstedts juridik, 2007

Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, kap 4, Bernitz et al, Handelsbolaget Immateriellt Rättsskydd, 2005

I december äger Köpenhamnsmötet COP15 rum. Det är en unik möjlighet att etablera en kritisk syn på patent och dess inverkan för teknologiöverföring. Missa inte Piratpartiets deltagande i kritiken av patenträttens kunskapsblockerande effekter under hösten 2009!

Annonser

Patentens regelverk

augusti 31, 2009

Svensk patentutgivning styrs huvudsakligen av två lagar: svenska patentlagen (PatL) och europeiska patentkonventionen (EPC). Patent enligt PatL utfärdas av Patent- och registreringsverket (PRV) som också hanterar varumärken. Patent enligt EPC utfärdas av europeiska patentverket (EPO).

PatL och EPC står i sin tur under påverkan av internationella överenskommelser så som Pariskonventionen, Patentsamarbetsavtalet och TRIPS.

Om EPC och EPO

EPC är en internationell överenskommelse om samarbete kring patentutfärdande. Konventionen är undertecknad av 47 länder, och EPO är den myndighet utsedd att kontrollera konventionens efterlevande och utfärdande av patent i enlighet med konventionen. EPC skrevs och undertecknades 1973, men kom i ny form 2000. Den viktigaste skillnaden här är att medan EPC 1973 krävde att man i ansökan till EPO meddelade i vilka av de undertecknade staterna man önskade få skydd har EPC 2000 som utgångsläge att en ansökan till EPO per automatik ger skydd i alla undertecknande stater.

Föregående mening belyser patentens nationsbundenhet: alla europeiska patent är nationella, och ger skydd enbart under vart och ett av nationernas lagstiftning. En EPO-ansökan är egentligen bara ett förenklat sätt att ansöka om 47 patent samtidigt, ett för varje undertecknande stat+*.

Notera att Sverige undertecknade EPC 2000 först 2006. Det innebär att patent som utfärdats av EPO under åren 2000-2006 trots konventionens nya utformning inte är gällande i Sverige annat än i undantagsfall. Fast det förutsätter förstås att ansökanden inte enligt EPC 1973 uttryckligen angivit Sverige som ett av de länder hen söker patent inom.

Värt att notera är också att Europeiska patentkonventionen och Europeiska patentverket inte är sammankopplade med Europeiska unionen, utan de existerar parallellt med varandra. Det innebär dock inte att EU inte önskar upprätthålla relationer med EPO. Tvärtom syftade både direktivet för bioteknologiska uppfinningar och det föreslagna direktivet för mjukvarupatent (som sedermera föll i parlamentet) till att närma EU-ländernas lagstiftningar till EPO:s praxis. De planer som finns i EU på att skapa ett ”gemenskapspatent” (ett patent som ensamt skulle gälla över hela unionen, istället för som under EPC ett patent för vardera land) räknar också med EPO som för gemenskapspatenten administrativ myndighet.

På global nivå

Ett av de centrala internationella avtalen om patenträtt på global nivå är Pariskonventionen. Den författades i slutet av 1800-talet och innebar för de undertecknande staterna bland annat att de inte fick diskriminera patentsökanden på basis av deras nationalitet. Innan hade det nämligen varit vanligt att t ex en fransman inte fick söka patent i Österrike och vice versa. Pariskonventionen innehåller också vissa krav på de rättigheter ett patent ska innebära.

Men det finns också mer sentida initiativ för att standardisera patentlagstiftningen globalt och förenkla patentansökningsförfaranden.

Ett exempel på det förstnämnda är Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om handelsrelaterade aspekter av immateriell egendom (TRIPS) som arbetades fram under tidigt nittiotal och trädde i kraft 1995. TRIPS-avtalet innebär ingen underlättad ansökningsprocess, utan ställer bara upp regler för det minsta skydd varje av avtalet undertecknande stat måste införliva i sin nationella lagstiftning. TRIPS-avtalet innehåller också krav på minsta sanktioner de undertecknande staterna måste införa för att säkerställa efterlevnaden av patent. Patenten behandlas i art. 27-34 TRIPS och avtalet refererar också till de krav på rättighetens omfång som finns i Pariskonventionen. I EU ledde avtalet fram till direktivet EC/98/44 om patent på bioteknologiska uppfinningar.

Ett exempel på det senare är Patent Cooperation Treaty (PCT) från 1978 som syftar till att underlätta för en patentsökare att erhålla patent i alla undertecknande stater samtidigt. Hur patenten sedan blir giltiga skiljer sig inte särskilt mycket från hur EPC-patent blev giltiga under EPC 1973, men ansökningsförfarandet är decentraliserat. Istället för en enhetlig ansökningsenhet som EPO, finns Internationella sökningsmyndigheter (ISA) som man lämnar in sin ansökan till. De gör sedan en preliminär bedömning om patenterbarheten av föremålet och skickar, om föremålet enligt deras mening är patenterbart, ut ansökningen till de angivna länderna för ytterligare en bedömning av det nationella patentverket. I Europa finns tre ISA:er: PRV, EPO och Storbritanniens patentverk.

+Ett intressant undantag från patentens nationsbundenhet är den västafrikanska organisationen OAPI som är en sammanslutning av 12 afrikanska länder, merparten franskspråkiga. OAPI har mandat att ge ett enda regionsöverspännande patent. Se också http://www.oapi.wipo.int.

*Det finns också ett europeiskt projekt att skapa så kallade ”gemenskapspatent”. Gemenskapspatentet skulle innebära att enbart ett patent behöver utfärdas som är giltigt i hela den europeiska ekonomiska gemenskapen. Projektet, som under lång tid har legat på hal is, tar stundtals fart igen och sedan man kommit överens om att ett gemenskapspatent inte behöver vara översatta till unionens samtliga 23 officiella språk har en av de största svårigheterna överbryggats.

Mer läsning och källor

Prop. 2006/07:56, Harmoniserad patenträtt, kap. 4

Lärobok i immaterialrätt, Marianne Levin, Nordstedts Juridik, 2007

Intellectual Property Law 3rd edition, kap. 14-15, Lionel Bently och Brad Sherman, Oxford University Press, 2009

WTO Law – from a European Perspective}, kap 9, Egelund Olsen, Steinicke och Engsig Sørensen, Forlaget Thomsen, 2006

Om gemenskapspatent:

KOM (2000) 412 m.m. om utformandet av gemenskapspatent. Innehåller informativt memorandum om bakgrunden till gemenskapspatenten och tankarna bakom det nya systemet.

KOM (2003) 827 m.m. om behörigheten för EG-domstolen att pröva patentmål.

KOM (2003) 828 m.m. om skapandet av en patentdomstol i EG.

Sista helgen innan kursstart

augusti 28, 2009

Nu är det sista helgen innan min egenhändigt författade introduktionskurs i patenträtt tar sin början. Jag är rätt nervös och sitter och filar på inlägg jag egentligen inte kommer publicera förrän om ett ganska långt tag. Framför allt är jag orolig för att min framställning av patentsystemet ska vara lite för djuplodande och lite för tråkig, eller att den information jag tar med inte alls är den mina eventuella kursdeltagare kommer vilja ha.

Därför tänkte jag skriva av lite av mina inledande tankar så här tre dagar innan D-dagen:

Första delen av kursen kommer handla om patentsystemet som det ser ut idag. Jag har försökt vara någorlunda objektiv i min framställning, och tycker ändå att jag lyckas ungefär lika bra som de författare vars böcker om patenträtt jag läst. Olyckligtvis lider all litteratur om patent i högre eller mindre utsträckning av partiskhet. Den bekvämliga, arbetsminimerande praxis som utarbetats hos EPO senaste 20 åren beskrivs till exempel som ”behändig”, trots att den i praktiken inneburit att det patenterbara området ökat så expansivt att det alldeles uppenbarligen står i konflikt med explicit lagtext. Ett undantag i patentets omfattning som ska stimulera forskning har fått en svensk tolkning så snäv att den troligtvis hindrar undantagets mening, men tolkningen beskrivs ändå som motiverad för att licensavtalen verkar fungera.

Kort sagt, min framställning kommer förmodligen stundtals innehålla subjektiva analyser, men jag tror ändå inte att jag i någon nämnvärd utsträckning där skiljer mig från andra författare av patentrelaterade skrifter.

Jag vet heller inte riktigt vad jag förväntar mig av kursen. Jag vet inte vad människor som läser den kommer vilja få ut av den. För närvarande känns det som att jag har ett stort trassel av information som jag försöker på ned i en någorlunda logisk ordning, och utan att föregå mig själv med att referera till saker jag ännu inte tagit upp. Schemat är allt annat än spikat, även om jag tror att jag har täckning för åtminstone de kommande 14 dagarna.

Den andra halvan av kursen ska ägnas främst åt teknologiöverföringsfrågor. Min tanke har varit att kursen ska vara en upptakt till Köpenhamnsmötet i december, som ju handlar om klimatfrågor. Där spelar teknologiöverföring en avgörande roll för att u-länder ska kunna hantera klimatfrågan på ett sätt både de själva och ”vi” i västvärlden kan vara nöjda med. Teknologi- och kunskapsöverföring spelar dock också en roll i många andra frågor, t ex folkhälsan, ekonomisk utveckling och u-ländernas statliga utveckling.

Om man har någon särskild fråga man vill att jag ska ta upp kan man lämna den som kommentar till det här inlägget. Annars börjar kursen på måndag och då är man välkommen hit för att läsa om vilken lagstiftning som reglerar patent på lokal, regional och global nivå.