Archive for september, 2009

Vad är patent?

september 21, 2009

Ett patent är en rättighet att hindra andra från att nyttja föremålet för patentet under en begränsad tidsperiod. Den som vill nyttja ett patenterat föremål måste skaffa sig tillstånd genom att ingå ett licensavtal med innehavaren av patentet. Patenträtten torde därför kretsa kring tre centrala konflikter: vilka objekt som går att skydda, hur långtgående ett sådant skydd i så fall ska vara och hur licensutgivningen ska fungera.

För att ett patent över huvud taget ska beviljas krävs att föremålet ansökningen gäller är a) en uppfinning, b) är ny och inte uppenbar, c) tillhör den ”patenterbara materien” och d) går att återskapa.

Det första kriteriet kan uppfattas som uppenbart, men tillsammans med det andra kriteriet stramas bedömningen åt något. En uppfinning behöver inte vara patenterbar om den utgör ett steg som vore helt naturligt för en fackman att skapa givet den kunskap som redan finns på området. Om det till exempel finns tre sötningsmedel, A, B och C, och kombinationerna A+C och B+C är vanligt förekommande, uppfylls inte kravet på nyskapande och ouppenbarhet av att skapa den nya sammansättningen A+B (Holland Sweetener Co ./. The Nutra Sweet Co, T 7-254-86).

Det sista kriteriet innebär att ansökningen för patentet måste innehålla en beskrivning av föremålet som är så ingående att föremålet lätt kan återskapas av en fackman inom området. Det är det kriterium som ligger till grund för att patent anses gynna spridning och dissemination av kunskap.

Det tredje kriteriet är lite mer underligt: den patenterbara materien? Vilken skulle det vara? Jag kommer komma tillbaka till det i nästa avsnitt för det kräver sin egen genomgång.

Licenser

Licenser är avtal mellan patentinnehavare och brukare som ger tillstånd till användning av ett patenterat föremål, oftast mot en avgift. Licensen kan gälla all användning av föremålet, eller bara viss användning av föremålet. Om brukaren använder föremålet på ett sätt som inte är tillåtet enligt licensen gör hen sig skyldig till kontraktsbrott och kan stämmas för det vid allmänna domstolar, precis som vid vanliga kontraktsbrott.

Upptäcker en patentinnehavare att någon använder henoms föremål utan att ha licens kan hen ge denne en varning. I vissa fall leder det till att brukaren upphör att använda föremålet helt, men i de flesta fall löses situationen genom att de tecknar ett licensavtal. I vissa fall kräver patentinnehavaren också ersättning för den tid bruket skett utan licens.

Licenser går vanligtvis inte att överlåta. De är avtal mellan två parter, och den part som fått tillstånd att bruka föremålet kan inte välja att den tillståndsgivande parten plötsligt också ska ge tillstånd åt en tredje part att bruka föremålet. Däremot är det säkerligen möjligt för den tillståndsgivande parten att sälja sin rättighet till en ny ägare, som därmed troligtvis blir bunden av licensavtalet med tillståndstagaren.

Intrång och skadestånd

Intrång kallas det att en person använder ett patenterat föremål eller förfarande utan att ha tillstånd av patentinnehavaren. Påföljderna om intrånget uppdagas är oftast skadestånd, men fängelsestraff ingår i straffskalan! I regel har en patentinnehavare dock inget intresse av att fängsla intrångsmakaren utan vill snarare ha stora skadestånd.

I svensk rätt har skadeståndets storlek tidigare bedömts utifrån hur stor ekonomisk skada den intrångsdrabbade parten lidit av intrånget. Sedan 1986 har patentinnehavaren möjlighet att utkräva skadestånd på subjektiva grunder, till exempel för att markera att intrång inte accepteras. Den subjektiva grunden kan dock slå tillbaka på patentinnehavaren: om hen upptäcker ett intrång, och sedan inte väcker talan inom rimlig tid, kan hen nämligen få sitt skadestånd sänkt för att hen inte visat tillräckligt intresse av att stävja intrånget (CODAN ./. Axel Johnson Lab System 1992).

Men även annars har svenska domstolar varit ganska restriktiva i sin bedömning av skadestånden. Så pass restriktiva att det under lång tid diskuterats om de låga skadestånden kanske till och med uppmuntrar till intrång: gör man tillräckligt stor vinst på intrånget blir ju det låga skadeståndet inte någon kännbar förlust. Denna kritiska hållning i doktrinen har lett till att domstolarna gradvis höjt skadestånden sedan 1980-talet.

Intrång kan ibland vara svåra att påvisa. Särskilt om det gäller förfarandepatent. Ett företag som anklagas för att använda ett patenterat förfarande kan nämligen vägra att presentera sitt förfarande i rätten med hänvisning till lagen om företagshemligheter, som ju ger företaget en lagstadgad rätt att hemlighålla sådan information som om den vore offentlig skulle kunna begränsa företagets konkurrenskraft (SKW Trostberg AG ./. Perstorp AB 1986).

Några typer av skydd

Ett patents omfattning bestäms av vilka krav som framförts i ansökningen. Det finns olika typer av krav: produktkrav, förfarandekrav och andra, mindre viktiga typer av krav. Ett produktkrav gäller en specifik produkt. Ett förfarandekrav gäller en metod eller förfarande. Ofta kommer i samband med förfarandekrav också ett produktkrav för det metoden eller förfarandet ämnar framställa.

Det finns också olika typer av skydd: oinskränkt skydd och inskränkt skydd. Det oinskränkta skyddet är normen, och ger patentinnehavaren rätten att stävja all användning av det patenterade föremålet. Det inskränkta skyddet är oftast användningsbundet. Till exempel skulle det kunna vara att man enbart kunde patentera ett läkemedel för en viss typ av användning men inte fr en annan, eller att en aminosyra för framställning av ett på förhand specificerat protein. För kemiska föreningar och biotekniska uppfinningar gäller dock ett oinskränkt skydd.

Rättsprocessen

Den praxis som är nämnd här och som också fortsättningsvis kommer att dyka upp senare i kursen grundar sig främst på allmänna domstolars avgörande, Patentbesvärsrättens avgöranden och EPO:s besvärskammares avgöranden. Det är egentligen lite missvisande eftersom den övervägande majoriteten av alla tvister om immaterialrätter inte avgörs i domstol utan genom förlikning eller skiljedom. Ett näraliggande exempel är IPRED-lagens effekter på upphovsrätt: rättighetsägarna vill ha möjlighet att lösa konflikten utanför domstol i så stor mån som möjligt. Domstolarna är också nöjda med att slippa ägna sig åt tids- och resursödande processer.

En konsekvens av immaterialrätternas avart är också att de domstolar som till slut får i uppdrag att avgöra de intrångsmål som till sist ändå måste tas upp av rättsväsendet är specialiserade på immaterialrätt. Således är det främst Stockholms tingsrätt, som har en avdelning för immaterialrätt, som avgör tvister i första allmänna instans i Sverige. När man diskuterat gemenskapspatent i EU har man fört behovet av en särskild patentdomstol underställd EG-domstolen på tal.

Att tvisterna vanligtvis avgörs utanför domstol kanske man inte ska vara alltför kritisk mot. De flesta avtalsrättsliga spörsmål som uppstår i affärsvärlden avgörs utanför domstol, i skiljedomsförfarande eller genom att parterna kommer överens om en lösning. Det gäller köpavtal, fraktavtal och alla möjliga avtal. Att man däremot helt särskiljer det immaterialrättsliga målet i allmän domstol från de vanliga domstolarna är lite knepigare: visserligen är målen få, svåröverskådliga och säkert besvärliga för den oinsatte juristen och domaren att hantera. Å andra sidan kan en icke-specialiserad jurist och domare kanske i högre utsträckning än den specialiserade säkerställa en sunt förnuft-baserad bedömning av målet. Med specialistkunskaper ökar också, tyvärr, benägenheten till tunnelseende.

Att tvisterna däremot är dyra och tar lång tid kan man berättigat kritisera: det är betydligt svårare för resurssvaga rättighetsinnehavare att bevaka sina rättigheter än för resursstarka. Ett litet eller medelstort företag har varken tid eller råd att vänta och betala för en rättsprocess. Ofta resulterar tvisten i ett licensavtal bara för att man vill undvika tvisten – oavsett vem i tvisten som faktiskt har rätt. Detsamma gäller förstås också för stora företag. Man kan säkert misstänka att en stor del av alla licensavtal som sluts i själva verket bottnar i ovilja att lägga ned tid och pengar på att hävda sin rätt.

Mer läsning och källor

SOU 2006:70, Oinskränkt produktskydd för patent på genteknikområdet

Patent: Allmänna domstolars praxis åren 1983-1991, Olle Westlander och Lennarth Törnroth, Juristförlaget, 1996

Lärobok i immaterialrätt, Marianne Levin, Nordstedts juridik, 2007

Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, kap 4, Bernitz et al, Handelsbolaget Immateriellt Rättsskydd, 2005

I december äger Köpenhamnsmötet COP15 rum. Det är en unik möjlighet att etablera en kritisk syn på patent och dess inverkan för teknologiöverföring. Missa inte Piratpartiets deltagande i kritiken av patenträttens kunskapsblockerande effekter under hösten 2009!