Archive for augusti, 2009

Patentens regelverk

augusti 31, 2009

Svensk patentutgivning styrs huvudsakligen av två lagar: svenska patentlagen (PatL) och europeiska patentkonventionen (EPC). Patent enligt PatL utfärdas av Patent- och registreringsverket (PRV) som också hanterar varumärken. Patent enligt EPC utfärdas av europeiska patentverket (EPO).

PatL och EPC står i sin tur under påverkan av internationella överenskommelser så som Pariskonventionen, Patentsamarbetsavtalet och TRIPS.

Om EPC och EPO

EPC är en internationell överenskommelse om samarbete kring patentutfärdande. Konventionen är undertecknad av 47 länder, och EPO är den myndighet utsedd att kontrollera konventionens efterlevande och utfärdande av patent i enlighet med konventionen. EPC skrevs och undertecknades 1973, men kom i ny form 2000. Den viktigaste skillnaden här är att medan EPC 1973 krävde att man i ansökan till EPO meddelade i vilka av de undertecknade staterna man önskade få skydd har EPC 2000 som utgångsläge att en ansökan till EPO per automatik ger skydd i alla undertecknande stater.

Föregående mening belyser patentens nationsbundenhet: alla europeiska patent är nationella, och ger skydd enbart under vart och ett av nationernas lagstiftning. En EPO-ansökan är egentligen bara ett förenklat sätt att ansöka om 47 patent samtidigt, ett för varje undertecknande stat+*.

Notera att Sverige undertecknade EPC 2000 först 2006. Det innebär att patent som utfärdats av EPO under åren 2000-2006 trots konventionens nya utformning inte är gällande i Sverige annat än i undantagsfall. Fast det förutsätter förstås att ansökanden inte enligt EPC 1973 uttryckligen angivit Sverige som ett av de länder hen söker patent inom.

Värt att notera är också att Europeiska patentkonventionen och Europeiska patentverket inte är sammankopplade med Europeiska unionen, utan de existerar parallellt med varandra. Det innebär dock inte att EU inte önskar upprätthålla relationer med EPO. Tvärtom syftade både direktivet för bioteknologiska uppfinningar och det föreslagna direktivet för mjukvarupatent (som sedermera föll i parlamentet) till att närma EU-ländernas lagstiftningar till EPO:s praxis. De planer som finns i EU på att skapa ett ”gemenskapspatent” (ett patent som ensamt skulle gälla över hela unionen, istället för som under EPC ett patent för vardera land) räknar också med EPO som för gemenskapspatenten administrativ myndighet.

På global nivå

Ett av de centrala internationella avtalen om patenträtt på global nivå är Pariskonventionen. Den författades i slutet av 1800-talet och innebar för de undertecknande staterna bland annat att de inte fick diskriminera patentsökanden på basis av deras nationalitet. Innan hade det nämligen varit vanligt att t ex en fransman inte fick söka patent i Österrike och vice versa. Pariskonventionen innehåller också vissa krav på de rättigheter ett patent ska innebära.

Men det finns också mer sentida initiativ för att standardisera patentlagstiftningen globalt och förenkla patentansökningsförfaranden.

Ett exempel på det förstnämnda är Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om handelsrelaterade aspekter av immateriell egendom (TRIPS) som arbetades fram under tidigt nittiotal och trädde i kraft 1995. TRIPS-avtalet innebär ingen underlättad ansökningsprocess, utan ställer bara upp regler för det minsta skydd varje av avtalet undertecknande stat måste införliva i sin nationella lagstiftning. TRIPS-avtalet innehåller också krav på minsta sanktioner de undertecknande staterna måste införa för att säkerställa efterlevnaden av patent. Patenten behandlas i art. 27-34 TRIPS och avtalet refererar också till de krav på rättighetens omfång som finns i Pariskonventionen. I EU ledde avtalet fram till direktivet EC/98/44 om patent på bioteknologiska uppfinningar.

Ett exempel på det senare är Patent Cooperation Treaty (PCT) från 1978 som syftar till att underlätta för en patentsökare att erhålla patent i alla undertecknande stater samtidigt. Hur patenten sedan blir giltiga skiljer sig inte särskilt mycket från hur EPC-patent blev giltiga under EPC 1973, men ansökningsförfarandet är decentraliserat. Istället för en enhetlig ansökningsenhet som EPO, finns Internationella sökningsmyndigheter (ISA) som man lämnar in sin ansökan till. De gör sedan en preliminär bedömning om patenterbarheten av föremålet och skickar, om föremålet enligt deras mening är patenterbart, ut ansökningen till de angivna länderna för ytterligare en bedömning av det nationella patentverket. I Europa finns tre ISA:er: PRV, EPO och Storbritanniens patentverk.

+Ett intressant undantag från patentens nationsbundenhet är den västafrikanska organisationen OAPI som är en sammanslutning av 12 afrikanska länder, merparten franskspråkiga. OAPI har mandat att ge ett enda regionsöverspännande patent. Se också http://www.oapi.wipo.int.

*Det finns också ett europeiskt projekt att skapa så kallade ”gemenskapspatent”. Gemenskapspatentet skulle innebära att enbart ett patent behöver utfärdas som är giltigt i hela den europeiska ekonomiska gemenskapen. Projektet, som under lång tid har legat på hal is, tar stundtals fart igen och sedan man kommit överens om att ett gemenskapspatent inte behöver vara översatta till unionens samtliga 23 officiella språk har en av de största svårigheterna överbryggats.

Mer läsning och källor

Prop. 2006/07:56, Harmoniserad patenträtt, kap. 4

Lärobok i immaterialrätt, Marianne Levin, Nordstedts Juridik, 2007

Intellectual Property Law 3rd edition, kap. 14-15, Lionel Bently och Brad Sherman, Oxford University Press, 2009

WTO Law – from a European Perspective}, kap 9, Egelund Olsen, Steinicke och Engsig Sørensen, Forlaget Thomsen, 2006

Om gemenskapspatent:

KOM (2000) 412 m.m. om utformandet av gemenskapspatent. Innehåller informativt memorandum om bakgrunden till gemenskapspatenten och tankarna bakom det nya systemet.

KOM (2003) 827 m.m. om behörigheten för EG-domstolen att pröva patentmål.

KOM (2003) 828 m.m. om skapandet av en patentdomstol i EG.

Annonser

Sista helgen innan kursstart

augusti 28, 2009

Nu är det sista helgen innan min egenhändigt författade introduktionskurs i patenträtt tar sin början. Jag är rätt nervös och sitter och filar på inlägg jag egentligen inte kommer publicera förrän om ett ganska långt tag. Framför allt är jag orolig för att min framställning av patentsystemet ska vara lite för djuplodande och lite för tråkig, eller att den information jag tar med inte alls är den mina eventuella kursdeltagare kommer vilja ha.

Därför tänkte jag skriva av lite av mina inledande tankar så här tre dagar innan D-dagen:

Första delen av kursen kommer handla om patentsystemet som det ser ut idag. Jag har försökt vara någorlunda objektiv i min framställning, och tycker ändå att jag lyckas ungefär lika bra som de författare vars böcker om patenträtt jag läst. Olyckligtvis lider all litteratur om patent i högre eller mindre utsträckning av partiskhet. Den bekvämliga, arbetsminimerande praxis som utarbetats hos EPO senaste 20 åren beskrivs till exempel som ”behändig”, trots att den i praktiken inneburit att det patenterbara området ökat så expansivt att det alldeles uppenbarligen står i konflikt med explicit lagtext. Ett undantag i patentets omfattning som ska stimulera forskning har fått en svensk tolkning så snäv att den troligtvis hindrar undantagets mening, men tolkningen beskrivs ändå som motiverad för att licensavtalen verkar fungera.

Kort sagt, min framställning kommer förmodligen stundtals innehålla subjektiva analyser, men jag tror ändå inte att jag i någon nämnvärd utsträckning där skiljer mig från andra författare av patentrelaterade skrifter.

Jag vet heller inte riktigt vad jag förväntar mig av kursen. Jag vet inte vad människor som läser den kommer vilja få ut av den. För närvarande känns det som att jag har ett stort trassel av information som jag försöker på ned i en någorlunda logisk ordning, och utan att föregå mig själv med att referera till saker jag ännu inte tagit upp. Schemat är allt annat än spikat, även om jag tror att jag har täckning för åtminstone de kommande 14 dagarna.

Den andra halvan av kursen ska ägnas främst åt teknologiöverföringsfrågor. Min tanke har varit att kursen ska vara en upptakt till Köpenhamnsmötet i december, som ju handlar om klimatfrågor. Där spelar teknologiöverföring en avgörande roll för att u-länder ska kunna hantera klimatfrågan på ett sätt både de själva och ”vi” i västvärlden kan vara nöjda med. Teknologi- och kunskapsöverföring spelar dock också en roll i många andra frågor, t ex folkhälsan, ekonomisk utveckling och u-ländernas statliga utveckling.

Om man har någon särskild fråga man vill att jag ska ta upp kan man lämna den som kommentar till det här inlägget. Annars börjar kursen på måndag och då är man välkommen hit för att läsa om vilken lagstiftning som reglerar patent på lokal, regional och global nivå.